Självbild

Jag vet att jag är stor. Fet är ett så hemskt ord för det låter så definitivt, men jag är fet både i medicinsk och estetisk mening. Det känns tragiskt och sorgligt att det har blivit så här. Det är beklagligt. Jag har nämligen inte alltid varit tjock. När jag var 19 år vägde jag 70 kg. Då var jag smal eller kanske inte smal men normal. Mitt Bmi var på 23-24 nånting och inom spannet för normal vikt. Under den här tiden minns jag att jag inte var särskild nöjd med min vikt och jag lyckades banta ner mig till 62 kg genom en sån där späkningsmetod och självklart gick jag upp allt plus lite till när jag var klar.Jag skulle vilja säga att jag har bantat mig tjock. Det är tragiskt att jag liksom aldrig varit nöjd med hur jag ser ut, tjock som smal. Det där med självbild sitter i hjärnan och jag har så länge jag kan minnas alltid hackat på mig själv för att jag inte är bra eller snygg nog. Nu skulle jag vara jätteglad om jag fick väga 70 kg. Jag skulle nästan nöja mig med 83 kg. Det är märkligt det därmed kroppsuppfattning. Det sitter ju i min hjärna hur jag uppfattar mig själv det spelar ingen roll vad andra säger. Egentligen skulle jag försöka lära mig att gilla det jag ser i spegeln nu. Jag tror att det är viktigt för att man ska kunna förändras.

Det är okej att vackla

Jag fick en kommentar här om hur man ska bära sig åt för att hålla sin nyttiga livsstil och inte vackla. Jag säger bara såhär: Det är okej att vackla. alla gör det. Jag har vacklat rejält och gått upp de fem kilon jag hade gått ner genom att äta extremt onyttigt i ca 2 veckor! Det är lång tid. De flesta tänker väl att att vackla innebär att man kanske råkar äta en bulle eller ett wienerbröd mitt i veckan men man kan ju också slarva mer än så och det är okej för huvudsaken är att man har bestämt sig och att man tar sig i kragen tillslut och bestämmer sig för att vara nyttig. Om det känns svårt så kan man tänka att man bara ska äta nyttigt en dag. Det är ju inte så knepigt och sen går det mesta av farten, man har kommit in på den nyttiga banan igen. Det är ju en livsstilsförändring man ska genomföra och då har man ju hela livet på sig att gå ner i vikt. Nu kommer det ju inte ta hela livet, men jag räknar att det kommer att ta mig kanske två år att bli av med 35 kg. Det viktigaste är att man efter ett bakslag när man gått upp 3 kg att man inte lägger av utan återigen upptar den nyttiga linjen. Sen ska man nog fråga sig varför man gick upp det där kilona. Om det var känslor som låg bakom eller om det bara var en oerhört lyckad resa med en väninna nånstans då man tillät sig att frossa.
Jag har ett annat råd att ta till om motivationen tryter när man har bestämt sig, det är att skriva ned alla anledningar man kan komma på till att man vill gå ner i vikt. Det kan vara allt ifrån till att det är lättare att köpa snygga kläder till att det blir lättare att jogga. Sen kan man kolla på det där anteckningarna.
Jag läste i en bok att man ska tänka när man ser en fet bulle att den här bullen bidrar till min fetma. Jag tror säkert ni har egna tips på lager. Att återfå motivationen när man inte har den kan vara svårt. Men jag tror att man måste försöka kämpa för att få tillbaka den genom att fråga sig själv hur viktigt det egentligen är at gå ner i vikt. Man tycker ju att det är viktigt eftersom man mår så dåligt över att vara tjock.